Magnus III (Smek) Eriksson

Kung av Sverige 1319-1364, Kung av Norge 1319-1355, Kung av Skåne 1332-1360. Blev högst 58 år.

Barn med Blanka av Namur (1320 - 1363)

Noteringar

Magnus Eriksson
Yrke: Kung i Sverige 1319-1364, kung i Norge 1319-1343
Far: Erik >> Magnusson (1282 - 1318)
Mor: Ingeborg av Norge (Håkansdotter) (1301 - 1361)

Född: 1316
Död: 1374-12-01 Norge, Haugesund


--------------------------------------------------------------------------------
Familj med Blanka av Namur (1320 - 1363)
Vigsel: 1335-11-01 Kungälv (Kongahälla), Bohus slott, Bohuslän
Barn: Erik Magnusson (1339 - 1359)
Håkan Magnusson (1340 - 1380)


--------------------------------------------------------------------------------
Noteringar
Magnus III Eriksson 1316-74, svensk och norsk kung 1319, son till Erik Magnusson och Ingeborg Håkansdotter, sonson till Magnus Ladulås. Han var gift med Blanka av Namur.
Den 8 juli 1319 (Erikskrönikan anger felaktigt midsommardagen den 24 juni) valdes den döde hertig Eriks blott treårige son Magnus till Sveriges kung på Mora ting nära Uppsala. Enligt Erikskrönikan skulle norrmännen kort efteråt också valt Magnus till kung. Uppgiften är dock fel, eftersom Magnus först blev kung i Norge, och detta inte genom val utan genom arv. Hans morfar Håkon V hade dött den 8 maj 1319 utan manlig arvinge, och via dottern Ingeborg tillföll så Norges krona hennes lille son, enligt den tronföljdsordning som kung Håkon utfärdat 1302.

Magnus Eriksson blev myndig troligen 1332 och fick samma år mot stora pantsummor Skåne, Blekinge och norra Halland samt 1343 södra Halland. Av stor betydelse för rikets enande var den allmänna landslag och den nya stadslag som tillkom omkring 1350.

Magnus gifte sig 1335 på Bohus med Blanka av Namur. Med på bröllopet var förmodligen även heliga Birgitta med sin make Ulf.

Ett olyckligt korståg i österled och Magnus ingrepp mot stormännen ledde 1356 till ett uppror under ledning av sonen Erik. Magnus tvingades fördriva gunstlingen Bengt Algotsson men var åter obestridd härskare efter Eriks död 1359. Genom den danske kungen Valdemar Atterdags anfall gick emellertid Skåne, Gotland och södra Halland förlorade (1360-61), och till sist fördrevs Magnus av stormännen, som 1363 inkallade hertig Albrekt av Mecklenburg. Han avsattes i februari 1364. Magnus tillfångatogs då han sökte återerövra Sverige 1365 men frigavs 1371 och tillbringade slutet av sitt liv hos sonen Håkan i Norge.

På grund av sin kamp mot aristokratin blev Magnus i samtida skrifter i hög grad svartmålad; den heliga Birgitta anklagade honom bland annat för sedeslöshet ("Magnus Smek").

Under Magnus regering drabbades Sverige 1349-52 av digerdöden. Man har gissat att ca en tredjedel av landets befolkning rycktes bort vid 1300-talets mitt. Detta medförde en lång och allvarlig kris för jordbruket.
(Lästips: Stora Döden, Dick Harrison, förlag Ordfront 2000)

Magnus är annars mest förknippad med tillkomsten av den allmänna landslagen och stadslagen, som bär hans namn och var färdiga omkring 1350. Behovet av en enhetlig lag för hela riket hade ökat bl.a. genom adelns godsinnehav i flera olika landskap. Förlagorna var Upplandslagen och Östgötalagen, men inflytandet från kontinental rätt är märkbar. Träldomens avskaffande 1335 hör också till de positiva inslagen under Magnus regeringstid.

Magnus omkom vid ett skeppsbrott 1 december 1374 på Bömmelfjorden, inte långt från Haugesund i Norge. Visbykrönikan berättar, att sonen Håkan tog med sig fadern till Norge och "ej långt därefter var han på resa till sjöss och då skeppet löpte fara att gå under vid ön Lywngholm nära Bergen hoppade han överbord, men hans tjänare drog upp honom och förde honom i land, där han gav upp andan".

Sonen Erik (kung i Sverige 1356-1359) var då död, medan Håkan (kung i Sverige 1362-1364, kung i Norge 1343-1380) överlevde fadern i sex år.
(Lästips: I kung Magnus tid, Michael Nordberg, Norstedts förlag)

Magnus Eriksson är den svenske kung, som varit regent längst tid, hela 44 år och 7 månader. Närmast efter Magnus kommer Gustav V med 42 år och 2 månader.

Personhistoria

Källor